flyktigvessla

Det svartvita skolfotot, den inglasade verandan, den skranglande soffan, det höga gräset, smörblommorna, utedasset, den konstiga vinden där vi alltid hittade spännande och vackra saker, den blommiga lilla tröjan, kaminen, de vackra fönsteren, korna, de krossade porslinet, linnegardinerna.

Fy tusan vad jag saknar det.

-jag åt för två.

Idag gick jag på promenad för två.

Det blir bäst så.

Jag tystnade ibland och lyssnade och stannade som för att vänta.

På någon som aldrig kom.

Vad förväntade jag mig.

Egentligen ingenting.

Egentligen allt som finns.

-

Någon som ger de svar som jag vill ha. Fast det inte är svar jag söker.

Jag söker efter ett samtal så framåt och givande som om det vore regisserade.

Fast inte ens de mest välregisserade samtal i de vackraste filmer hade varit bra nog.

Inte idag, men kanske imorgon.

-

Gör som mest för två.

Ensamheten blir inte lika ensam då.

-

Ibland låtsas jag att jag inte är jag.

Från att sitta i shorts och dricka öl under ett blommande körsbärsträd i hyde park till att sitta obekvämt i skräddarställning i det jag kallar min grotta. Den trycker om väggarna nu och imorgon börjar alla måsten som för bara några timmar sedan kändes så obetydliga.

-

Notis; Ryan air flygningar tar kål på kroppen och imorgon ska det ätas våfflor som tusan!

-

Notis 2: Ni har försvunnit, eller ni finns där men gömmer er. Kom fram igen för tusan, jag saknar era röster! (ta åt er mina 15 läsare!)

Jag. Varken mer eller mindre. Jag har dåligt pigment vilket gör att jag är kritvit även på sommaren, jag är smal och benig. Obekväm. Det som skrämmer mig mest är att älska någon som inte älskar tillbaka. Ge bort en bit av sig själv utan gensvar. Jag gillar fönster, helst stora som är gamla och lite runna, med breda nischer som gör att man kan sitta och dingla med fötterna. Jag gillar inte mörka mornar som ger permanenta blå ringar under mina ögon. Jag gillar inte att man så lätt tror att en människa inte är mer än en klädstil. Jag är barnsligt förtjust då mina vänner visar mig sina favoritplatser. Som att de ger mig en liten bit av de bästa dem har. Någon gång ska jag visa er mitt favoritställe. Jag tycker det är läskigt att man egentligen inte vet någonting om någon. Alla tankar som var individ har som aldrig släpps ut. Jag vill kunna se hur storslagna ni alla egentligen är. När jag är frustrerad, trött eller bara uttråkad så målar jag. Det är något jag alltid fått höra att jag inte är särskillt bra på, men jag gör på mitt sätt. Collage och musik och det känns så förlösande. Som ett spöregn för molnen. Jag har bara blivit riktigt hjärtkrossad en enda gång. Jag kan fortfarande inte prata om honom utan att det gör liksom ont i hela kroppen. Tårarna kan komma lätt och därför låter jag ofta bli att tänka på honom. Han var något av det finaste. Han hade bruna snälla ögon och fyra ben.

Blir så fruktansvärt trött på att behöva bli mer och mer besviken på min hemstad för var dag som går. Hemstad. Hem stad. Ett hem, en plats där man får finnas till som man är. En plats fylld med trygghet. Vart tog den vägen. Tryggheten.

-

Blir så trött på att skvaller och andras liv tar upp mer av människors tid än deras egna. Att rykten och skvaller är okej. Det är inte tabu att prata någon bakom ryggen, det är inte tabu att vara falsk. Det har blivit var persons överlevnad, och människan suger i sig allt den kan få. Suger som en blodigel. Blir som besatt. Aldrig är det nog. Aldrig ska man ta tag i sitt eget. Andras är så mycket mer intressant.

-

När hon tillslut blir upprörd och inte längre kan tysta sina åsikter blir hon stämplad "djup" och "konstig". Tystnaden som sprids är olidligt tyst och påtryckande. Hoppas att någonting gick in. För tystnaden gjorde henne inget ont, tystnaden stärkte hennes argument om en sviktande moral. Vad är okej i ett socialt samhälle utan gränser?

-

Glittriga halterneckslinnen, tajta plasthalsband, piratbyxor, sprayfärg, buffaloskor, magtröjor, tydliga slingor, hårgele, mittbenor, höga tofsar och boom boom boom i want you in my room.

-

vi minns det alla tre. Tydligt. Barndomen. De fula men som på något underligt vis är oss så kärt. För alla minns vi Markoolio, Spice Girls och Britney Spears. Tillsammans minns vi gnugg-tatueringar och champions-tröjor. Tillsammans men olika.

-

NOTIS; På fredag ska jag på 90-tals fest!

Mina nyårslöften 2012;

Bli produktiv

Var kreativ

Ge inte bort dig till någon som inte vill ha dig.

Överlev.

Efter två och en halv månad så är jag på rätt väg och just nu känns allt ganska så bra!

-

Jag är fortfarand jag och du är fortfarande du och vi är fortfarande vi, när vi väl ses. Men vi ses knappt alls. En hel höst ligger oss emellan.

-

Jag gillar inte när människor gömmer solljuset. Min pappa jobbar med markiser och persienner.

-

Känslan som finns kvar på läpparna efter att de mött någon annans.

-

Den stackars poeten som berättar om när han hittar ett ex av sin egen bok slängd i en soptunna utanför ett antikvariat. Boken är signerad. Med författarens egna handstil står det: "to mum and dad".

- Jonas Hassen Khemiri

-

Händer som kan göra så illa. Men också så gott.

-

Sitta i min systers bil och leka gangsters till Fronda.

-

Nu kommer mitt hjärta härma någon annans takt.

-

Hörde följande på radion;

Februari, en månad som inte verkar framkalla eufori men som ändå har sin plats i kalendern.

Tänkte genast, Februari drar ner mig i skiten.

Varje år kommer våren med löften om att allt kommer att ordna sig och människorna ler återigen på gatorna och runt varje hörn finns en ny vän.

-

Vad gör ni?

(Skrev detta för ett bra tag sedan, men känslan är så påtaglig nu igen.)

-

Att studera utan att förstå varför eller till vad. För helst av allt vill jag bara kasta mig ut i världen. Fly iväg utan anledning och planering. Flytta till en stad som aldrig sover och där ingen vet vad jag heter eller vart jag kommer från. Vara mystisk. Bo kollektivt i en sunkig lägenhet med på tok för hög hyra. Springa med smala anklar i skeva trappor och känna kjolskanterna  vifta om höfterna.  Jobba på ett kafe mitt i centrum och koka kaffe åt människor med  stressade ansiktsuttryck. Utbyta några vänlighetsfraser innan de rusar ut i sina kaotiska liv igen. Komma hem till min lilla sunkiga lägenhet och trotsa vattenläckorna i taket med stora skramliga hinkar och färgburkar som ser ut att härstamma från medeltiden. Sitta på fönsterkanten och läsa böcker om döden och livet. Kanske ibland om kärlek även om jag inte vill erkänna det.  Äta popcorn vid den lilla tv:n och fylla den röda sammetssoffan med smulor, så att det sticker lite på höfterna när man sätter sig ner. Springa ut om natten. Hoppa på skrangliga bussar utan en föraning om vart de tar mig. Komma in på någon klubb med för hög musik och för många dansande, kokande kroppar. Gå på spelningar med dåliga band och dansa till gryningen när fötterna blivit blå och jag får gå barfota hem. Spendera helgerna åt att leta mig in i kvarteren med de smalaste gränderna och vackraste balkongerna. Gräva mig in i butiker på jakt efter vartenda randigt plagg man någonsin kan tänka sig. Trotsa trötta ögon med utpräglade blå ringar med hjälp av runda solglasögon och för starkt kaffe. Knappa in intelligenta citat på skrivmaskinen för att fylla ut den överfulla anslagstavlan.  Leva nu. Dansa nu. Vara nu.

Du passar in i den här videon, som om du skulle ha varit med i den.

Det finaste någon sagt till mig.

(om ni tycker det är kul kan jag ju fortsätta lägga upp instagram bilder?)