en vecka hemifrån
När jag satt där på bussen och huvudet var avkopplat från kroppen som var så lugn när huvudet bara ropade nejnejnej. Vad har du gjort? Vad ska du ta dig till? Hur kommer det här att gå? Frågorna sjöd högt mellan öronen.
Men så var hon där, tog min väska i handen och drog den längs busshållplatsen och helt plötsligt sov vi under samma tak igen, ett år senare, i ett helt annorlunda hus. Ändå var det samma, fast mycket bättre, mycket mer intressant, mycket mera jag.
Vi sprang igenom majsfält, vi cyklade på de små vägarna, köpte kläder i kilopris, kläder som var helt otroliga som inte skulle gå att hitta någon annanstans, drack vin på en äng, kände det kortklippta håret fladdra i vinden och lät hela kroppen helt uppfyllas av en frihetskänsla som var så stark. Att uppnå eufori.
Så när jag sätt där i mörkret bakom den familj som varit min i en vecka och de på radion sjöng ”It’s only once in a lifetime” så gick jag sönder precis som på det där tåget på väg ifrån den plats jag älskade. Att revbenen liksom skakade och drog som för att öppna och släppa ut det bultande hjärtat att lämnas kvar, på platsen där friheten fanns.
en onsdag.
Vi satt inträngda i en liten Fiat. Sex personer i baksätet, och jag i ditt knä. Du hade din tyngsta kofta på dig, den som vi diskuterat så många gånger på grund av dess tjocklek och tyngd. Du höll båda dina armar omkring mig och jag var tvungen att böja huvudet framåt för att inte slå i biltaket. Vi skumpade runt i en bil med människor som du knappt kände, som jag precis träffat. Tillsammans med dig är jag oslagbar tänkte jag och den känslan värmde mig i ett par sekunder. Tillsammans med dig är allt möjligt, tillsammans med dig är jag inte lika disfunktionell.
Vi åkte hem inte långt efter att vi kommit till den utvalda platsen. Satt längst bak i pappas skåpbil och sjöng. Du frågade mig vilken bilfärd under dagen jag trodde var mest olaglig. Vi skumpade hem och in och överallt. Till världens ände och tillbaka.
