en vecka hemifrån
När jag satt där på bussen och huvudet var avkopplat från kroppen som var så lugn när huvudet bara ropade nejnejnej. Vad har du gjort? Vad ska du ta dig till? Hur kommer det här att gå? Frågorna sjöd högt mellan öronen.
Men så var hon där, tog min väska i handen och drog den längs busshållplatsen och helt plötsligt sov vi under samma tak igen, ett år senare, i ett helt annorlunda hus. Ändå var det samma, fast mycket bättre, mycket mer intressant, mycket mera jag.
Vi sprang igenom majsfält, vi cyklade på de små vägarna, köpte kläder i kilopris, kläder som var helt otroliga som inte skulle gå att hitta någon annanstans, drack vin på en äng, kände det kortklippta håret fladdra i vinden och lät hela kroppen helt uppfyllas av en frihetskänsla som var så stark. Att uppnå eufori.
Så när jag sätt där i mörkret bakom den familj som varit min i en vecka och de på radion sjöng ”It’s only once in a lifetime” så gick jag sönder precis som på det där tåget på väg ifrån den plats jag älskade. Att revbenen liksom skakade och drog som för att öppna och släppa ut det bultande hjärtat att lämnas kvar, på platsen där friheten fanns.
