they said it would take your life i bet you wanted it to do.
Som inledningen på en bok. Nu ska allt ordnas, nu ska allt kännas glasklart. Allt ska vara effektivt, alla ska bli intresserade och tillsammans ska vi driva något framåt. För den här gången ska det gå. Det måste gå. Den här dator-generationen skrämmer mig. Den får mig ofta att tappa fotfästet samtidigt som den lik så förbannat tar mig i handen och visar vägen framåt. Den tar så mycket, skänker så litet. Ibland skänker den en hel oändlighet.
-
Inaktiverade mitt facebook konto i hopp om att kommunikationen skulle förändras. Nu känner jag mig bara diskriminerad. Fast mejl är ju en helt fantastisk grej, tveka inte.
The said she was just a looker but they didn't see inside she was more than a hooker.
Det var det där lyhörda som hon blev så intresserad av. Som hon förvånades över och så innerligt beundrade. För det är så enkelt att höra men inte lyssna. Det är så enkelt att fråga utan att vänta på svar. Att se men inte vilja veta. Att bara försvinna in i andra tankar utan medvetenhet om hur det kan skada.
Det känsliga, att känna av vartenda drag i konversationen. Att lägga märke till vartenda tonhöjning i rösten, vartenda hopplös suck. Det uppskattade hon. Det saknade hon.
hejhoj
Solen i nacken när vi traskar längs kullerstensgator.
hej-dådådådådåå
nej, jag är inte kreativ för tillfället, hejdå.
när man hänger i parken och livet är som en film
Vi skrattar av oss ledsamheter med glass under fjärilstunna skjortor och sjunger högt. Nosa, nosa a se no se ti mata, eller vad tusan dom sjunger som är så dåligt men som påminner om att det är sommar och att majoriteten av människor faktiskt lyssnar på ologisk musik som ingen förstår sig på. För det är så det är och idag är det bra. För när jag ser på människorna runt om mig tänker jag att det finns storslagna människor.
Jag kan varken spela saxofon eller piano. Jag sjunger inte som Edit Piaf, vickar inte på rumpan som Rihanna och är inte Justin Biebers favourite girl. Men det är ganska bra ändå!
glass i parken
Ät en glass så känns det lättare!
historia som inte vill
Sitter med en historialämning sådär i sista minuten och försöker skriva så olikt mig själv jag bara kan, men det går ju bara inte att motarbeta hela mitt skrivsätt.
Senast:
"Din analys och reflektion är för poetisk. Den är fantastiskt fint skriven och jag njöt av att läsa den, men den har inte så mycket med själva historiabiten att göra. Du behöver koppla mer till konkret fakta. Ditt språk är så målande och handlar mer om hur det är att vara människa."
festen i stan där ingen var som du och jag.
Vi var på fest i stan, där ingen var som du och jag. Jag bekräftade att vi hade mest kläder och minst smink, trots att jag tagit de där extra minutrarna för att få till en slät svart båge av kajal på ögonlocken vilket jag vanligtvis struntade i. Hårda blickar granskade våra steg. Vi gick runt och såg på allt med en viss distans, något som vi var runt och inte en del av. Människor så förstörda, så bubblande, så fyllda av känslor som inte kändes genuina. En kokande soppa av bekräftelsebehov.
-
Så många fördomar bekräftades den kvällen. Samtidigt som flera personer växte i mina ögon för att de inte var så som de förväntades, inte bara av oss utan även av sina medspelare.
hbtq
Idag föll jag i tårar av lycka på grund utav den här mannen. Att gå emot konservatismens bubblande amerika och stå upp för homosexuellas rättigheter är ett steg i rätt riktnig mot en jämställd värld.
När jag sedan söker om nyheten på internet hittar jag det här;
-
Jesus, Guds son, hade rätt när han sa att det i den yttersta tiden skulle vara som på Lots och Noas tid när det gäller människors inställning till homosexualitet. Det jag verkligen reagerar på är att Obama nu går ut och säger att nu kan regeringen lagligt tvinga delstaterna att erkänna homosexuella äktenskap. Även här har bibeln rätt när den säger att människor byter ut rätt mot fel och vice versa. Vi lever utan tvekan i de sista dagarna.
-
och mänskligheten gör mig återigen så himla besviken på grund av sin rädsla för sådant som anses mindre normalt. Tack, för att det finns människor som står upp för allas lika kärlek.
om avsked som inte vill
Distanserar, romantiserar, blir nostalgisk och får lite ont i hjärtat över förfluten tid.
Det där med avsked till det förflutna är något jag aldrig klarat av. Jag minns så tydligt den där boken som jag noga valde ut på marknaden och som mamma läste för mig efteråt. Hur den slutade med; "Och han kom aldrig mer tillbaka."
Jag var otröstlig och hela familjen försäkrade om att han nog visst skulle komma tillbaka en dag. Men tider kommer inte tillbaka och det är så förfärligt lätt att sakna det man inte har just för stunden.
två saker som hände idag.
Jag var hos Polisen för att hämta ut mitt nya pass när jag ser dörren intill förhörsrummen öppnas och en kvinna komma ut och fråga efter en man.
”Ja, hej jag heter Katarina och det är jag som ska hålla i förhöret.”
Minnena sprang fram och kastade sig runtom ögonen. Den där händelsen förra våren. Den. Den som utlöste så mycket ångest och var så svår just då. Lättnaden när allt var över. Osympatiska poliser och en pappas starka hand.
-
-
Jag satt på bussen när han gick på och slängde sig försiktigt över ett säte. Han såg olycklig ut inuti, han log men ögonen sa något annat och det gjorde så ont att se. Det gjorde så ont att inse att allting återupprepar sig. Att historian är sig så olik, men ändå precis densamma.
En flygande isglass och blod i solen.
"Hallå, dom kastar ut gratis glass!!!" sa han och vi sprang för att gratis är gott och glass är godare. Hoppade, viftade med armarna och väsnades för att få den utlovade glassen. Känner något hårt över ögat, tänker "jaha, skitsamma då." går tillbaka för att sätta mig med de andra i solen.
"Men du blöder ju!" säger någon och först då känner jag att något varmt rinner längst med kindbenet, jag tar upp handen för att känna efter vilket resulterar i kladdiga blodröda fingrar. Ett sprucket ögonbryn.
luften bor i mina steg
Våren har kommit nu och jag blottar mina bleka små ben för alla som kan se. Jag slänger in en ny trasmatta i mitt rum och jag tänker att jag ska fynda storslaget på alla loppisar i hela Borås. Mamma har köpt röda pelagonier och satt i vita krukor med blått mönster på. Jag knäpper mina nya skor runt anklarna och vinglar iväg mot nya erfarenheter. Nu bor luften även i mina steg. Nu tynger inte molnen mer. Nu är det vår.
sång i buss på villovägar
Att sitta på bussen. Vara påväg. Dela en åktur.
Det är där. Det är då.
Det är som om jag undkommer verkligheten för ett slag, bara är just där.
Det är då jag vill säga stopp. Pausa. Låt denna bussresan aldrig ta slut. Vägen dit eller hem är ofta så mycket bättre än själva dit- eller hemkomsten. Då jag bara är.
Då jag rullar framåt en metallklump ifrån verkligheten.
