pojkar.
1. När jag minns tillbaka till när jag var på hajk och han placerade sitt huvud med den där konstiga slingade luggen precis brevid mitt lilla huvud på kudden och trots att vi bara var vänner så pirrade det till eftersom jag aldrig varit en pojke så nära förut. Hans sätt att gå upp i falsett när han skrattade och hans stig-helmer sandaler.
2. Då han dök upp i uppehållsrummet och allt plötsligt stannade upp och kretsade kring honom. Det spretiga blonda håret, de rutiga byxorna. Den där oskyldiga charmen och de evigt förändrade frisyrerna. Min blick på golvet då han gick mot mig och det långa betraktandet då han passerat.
3. När jag var fjorton år och mitt hjärta hoppade studsmatta vartenda gång han gick förbi. Hans egendomliga vis att locka till skratt. När han la sina fötter mot mina kändes det som om ingenting annat excisterade. Hans taniga skeva armar och alla de där fräknarna.
4. Hans sätt att vara runtomkring och överallt. Alltid i tanken, i handen, i omgivningen. Hans sätt att visa uppskattning och hans ärliga uppsyn. Det där outtalade löftet som jag som femtonåring så innerligt tog till moig. Maktlösheten då han togs ifrån mig.
5. Han som fanns där, och finns där. Han som är den som är den. Han som har koll utan att tala. Tystnad när den är som den alltid borde vara. Panik, glädje, sorg, nervositet, alltid. Han som jag älskar. Pappa.
in och igenom
Jag vill söka mig in och igenom. Vartenda cell ska klyvas liksom de görs i ett kärnkraftverk. Jag vill vara så nära. Jag vill klamra mig fast under dina lungor. Hjälpa dig att andas. In och ut. Hålla mina små bleka fingrar varsamt runt ditt varma hjärta och hoppas att det ska förbli varmt. Att det inte ska förlora sin dansanta takt. Att det inte ska kallna, hårdna. Jag ska finnas i vartenda del. Gå brevid. Vara inuti. Ha beräknat vartenda födelsemärke. Vartenda prick. Vartenda skavank. Jag ska vara dig och du ska vara mig.
frustration, framtid och nutid.
Ibland undrar jag.
Vi ska dansa tills vi bryter vartenda ben i våra späda kroppar och vi ska få nya människor på fall vartenda gång vi sluter våra ögonlock för att återigen lyfta på dem och se igenom dem med våra isblå granskande ögon. Vi ska klättra över de högsta stängslen för att hitta de vackraste platserna, de djupaste sjöarna och de vitaste bergen. Vi ska snurra runt, runt och aldrig välkomna morgondagens mörka ringar under ögonen. Vi ska leva med hopp om att vår tid aldrig tar slut. Vi ska skratta i varje mening, och gråta förfärligt. Vi ska gräla, vi ska göra varandra frustrerade. Vi ska finnas till, som en egen liten oas. Så intensivt. Så passionerat. På morgontimmarna ska vi barfota hoppa längs de hårda gatustenarna, vinka åt de bistra förbipasserande morgonanställda, de som stressar sig igenom en hel livstid utan att stanna upp och dansa. Utan att älska. Vi ska vara nu. Vi ska vara föralltid. Vi ska dansa och ropa och synas och såra varandra. Men på morgontimmarna ska vi hålla varandra i händerna och låta glädjetårar rinna längst med våra kinder. För att vi är misförstådda. För att vi är dekadenta. För att vi kan dansa oss igenom en hel livstid.
.
Jag har aldrig gillat balansgång. Att följa en linje mellan luften och marken. Ett mellanting. Ingenting ska vara så, ingenting ska vara halvdant. Det får inte vara så.
saker som är fina som snus no.2
1. Barns sätt att ohämmat spricka upp i ett leende, de ser så hemsk överlyckliga ut.
2. Barns sätt att söka närhet, utan ord, så enkelt och så vackert, en spretande hand och ett par stora ögon.
3. Att hoppa av en busshållplats för tidigt och gå och snurra på tygpåsen hela vägen hem.
4. Att inse hur fint livet i en stumfilm är, den låtsade förståelsen är nog lika bra som den de kallar äkta. För ingen vet ju någonsin om man verkligen förstår varandra. (Både vackert och tragiskt.) [upplevs på bästa sätt med ett par enorma hörlurara och alldeles för hög musik.]
dagis
Får hålla händer och kramas hela dagarna. Ångrar mig varje morgon och fylls av livsglädje och förnöjsamhet varje eftermiddag.
Onsdag 25 maj 2011
sexualitet och rosa.
Vi diskuterade sexualitet och jag blev så upprörd och trött över hans åsikter. Tillslut kunde jag inte ta mer av det oigenomtänkta som var påväg ur honom och påpekade lite spydigt:
-Jag kan inte ens respektera dina åsikter, så kan vi inte bara prata om någonting annat?
Han såg frågande igenom mitt ansikte, det svek inte, inte ett uns av skratt fanns bakom uttalandet.
-jajaja, okej då!
-
Bara sådär, så började han prata om sommaren och jag blev så chockad över den lilla obetydliga reaktion min spydighet fått. Jag hade förväntat mig stickande ögon och ett spydigt motargument i upprört tonfall. Men reaktionen fanns inte där, och jag började under hans utläggning av sin sommar fundera över hur det kom sig att han inte blivit upprörd.
Var det för att han visste tillräckligt lite inom ämnet så att han blev obekväm i diskussionen och bara väntat på att byta samtalsämne, eller var det helt enkelt för att han någonstans visste att han tyckte fel.
-
Fick äntligen mvg i historia, lättnaden är påträngande och underbar!
Lånade även en intressant bok idag, sjukt välskriven och genomarbetad, med bra tankar och hundratals fotnoter.
no forcing just thinking.
Hon beundrade deras övertygelse. Verkligen. En övertygelse om ett större sammanhang ett gemensamt ställningstagande. Ibland önskar hon att hon själv också kunde övertygas på samma sätt. Men det ansågs henne vara omöjligt, fullständigt omöjligt på grund av det som då väljs bort. De människor som hamnar åt andra håll. Om de kristna genom tron väljer himlen betyder det att de som inte tror väljer bort den?
Det finns så mycket hon aldrig skulle kunna hålla med om. Därför blir hon bara en del av de övertygade till hälften.
Det blir bäst så.
