flyktigvessla

Ibland undrar jag.

Vi ska dansa tills vi bryter vartenda ben i våra späda kroppar och vi ska få nya människor på fall vartenda gång vi sluter våra ögonlock för att återigen lyfta på dem och se igenom dem med våra isblå granskande ögon. Vi ska klättra över de högsta stängslen för att hitta de vackraste platserna, de djupaste sjöarna och de vitaste bergen. Vi ska snurra runt, runt och aldrig välkomna morgondagens mörka ringar under ögonen. Vi ska leva med hopp om att vår tid aldrig tar slut. Vi ska skratta i varje mening, och gråta förfärligt. Vi ska gräla, vi ska göra varandra frustrerade. Vi ska finnas till, som en egen liten oas. Så intensivt. Så passionerat. På morgontimmarna ska vi barfota hoppa längs de hårda gatustenarna, vinka åt de bistra förbipasserande morgonanställda, de som stressar sig igenom en hel livstid utan att stanna upp och dansa. Utan att älska. Vi ska vara nu. Vi ska vara föralltid. Vi ska dansa och ropa och synas och såra varandra. Men på morgontimmarna ska vi hålla varandra i händerna och låta glädjetårar rinna längst med våra kinder. För att vi är misförstådda. För att vi är dekadenta. För att vi kan dansa oss igenom en hel livstid.