en lördag och en söndag.
Vi sätter oss längst bak på spårvagnen, trycker oss in närmast den skitiga väggen. Vi äter baguetter, bananer och studerar män med skägg. Åker till ändhållplatser och tillbaka igen, springer genom storstadsregnet in i en fullsatt krog med billig öl. Skrattar oss igenom jobbiga saker, gråter oss igenom skrattretande saker. Känner oss som dränkta katter ett slag innan vi sluter oss till min brors vänner för en oklar lördagsnatt.
-
Jag vaknade framför fönstret som var fyllt av krukväxter. När jag senare gick genom den söndagsbeklädda staden kunde jag inte annat än le. Augustisolen är så djävulskt vacker och storstadsluften lugnar kroppen. Jag älskade nuet, älskade gårdagen. Varken mer eller mindre.
partners in crime
Det där omhändertagandet. Ditt fasta grepp om min hand när vi går igenom folkhavet in i den såsiga krogen som stinker fylla och cigginbrända jackor. Vi kastar oss ner i en soffa och du tar fram din snusdosa, vi skrattar, delar på en öl och dansar med en pojke som jag tycker verkar ganska likgiltig. Men det gör ingenting, för du ser på mig, du skrattar, du slänger med håret och du glittrar. På en sunkig småstadskrog bländar du allihop. Du tar min hand och leder mig igenom kvällen, igenom djupa klunkar, skakiga ben och påträngande män. Vi är partners in crime tills kvällen inte längre är vår. När vi skiljs drar jag handen genom ditt hår. Sedan går jag med fasta steg mot bussen som ska ta mig hem, och längre bort från dig.
Nu lämnar hon, för en bättre stad.
Jag kommer att sakna ditt sätt att ta i mig. Verkligen röra, med omtänksamhet. Jag kommer att sakna din uppriktighet, och dina problematiska klädval. När du springer i allas garderober och tafatt försöker dig till en förklaring om hur du vill se ut. Hur du trampar framför spegeln och utbrister;
- Ikväll vill jag verkligen vara skitsnygg!
Hur du helt plötsligt kan slänga ur dig grova skällsord, utan direkt anledning eller eftertanke. Din nästan stöddigt avslappnade syn på saker, att det alltid ordnar sig. Ditt sätt att ta upp rummet, fylla det med hela dig. Att du alltid klappar mig på pannan, alltid är noga med att pussa mig på kinden innan du går.
no dark sarcasm in the classrom, teacher leave the kids alone.
Jag öppnade de breda trädörrarna och klev in. Drog in atmosfären, den välkända doften av ambitioner och nedtrampade marmorgolv. För varje steg tappade jag en centimeter av min längd, för varje steg. Borta. Nytt, fast gammalt. Nya ämnen, nya lärare, samma besvikelse, samma trevande känslor. Jag vill att det ska ge mig något, att jag ska känna något, jag kräver att få ut något av all tid jag finns till i de olika salarna. 211, 113, 302, trapphus och tider, trampande fötter. Två dagar i skolan och jag har liksom min mest använda skjorta börjat trasas sönder.
-
På svenskan började han prata om lycka, och han såg så fruktansvärt nöjd ut. Som om han kände att han ger mer. Något djupare, mer insiktsfullt, mer tänkvärt. Att han är förmer än många andra lärare. Han pratade om vinnare och förlorare, om att tänka rätt, om att anstränga sig och om att se möjligheter. Jag undrade hur han trodde sig veta så mycket om livet, sådant som vi tydligen inte visste. Jag tyckte han var väl stöddig med sitt stora leende, sin välstrukna skjorta och sin överlägsna ödmjukhet om livets värde, om vad som är rätt. Som om vi inte hade någon aning.
-
Han hade till och med gjort en välkomponerad powerpoint. Under förlorande egenskaper stod flykt. Då insåg jag att han aldrig skulle förstå. Resten av lektionen fördrev han med en uppgift om astronauter.
