flyktigvessla

Jag öppnade de breda trädörrarna och klev in. Drog in atmosfären, den välkända doften av ambitioner och nedtrampade marmorgolv. För varje steg tappade jag en centimeter av min längd, för varje steg. Borta. Nytt, fast gammalt. Nya ämnen, nya lärare, samma besvikelse, samma trevande känslor. Jag vill att det ska ge mig något, att jag ska känna något, jag kräver att få ut något av all tid jag finns till i de olika salarna. 211, 113, 302, trapphus och tider, trampande fötter. Två dagar i skolan och jag har liksom min mest använda skjorta börjat trasas sönder.

-

På svenskan började han prata om lycka, och han såg så fruktansvärt nöjd ut. Som om han kände att han ger mer. Något djupare, mer insiktsfullt, mer tänkvärt. Att han är förmer än många andra lärare. Han pratade om vinnare och förlorare, om att tänka rätt, om att anstränga sig och om att se möjligheter. Jag undrade hur han trodde sig veta så mycket om livet, sådant som vi tydligen inte visste. Jag tyckte han var väl stöddig med sitt stora leende, sin välstrukna skjorta och sin överlägsna ödmjukhet om livets värde, om vad som är rätt. Som om vi inte hade någon aning.

-

Han hade till och med gjort en välkomponerad powerpoint. Under förlorande egenskaper stod flykt. Då insåg jag att han aldrig skulle förstå. Resten av lektionen fördrev han med en uppgift om astronauter.