Drömmer om balkonger och målar mig illusioner av en fin framtid, kollapsar i en för liten säng i en håla till en för ful stad som inte är till för oss. För blek, för spinkig och för drömmande. Jag är ingens lilla vessla. Jag är flyktig som få.
motsägelser
Att visa svaghet är att vara stark då svaghet föraktas. Att inte våga är att vara modig då ett erkännande framhålls och även tvivel är en del av tron.
jag vill älska men går mest bara runt i ring och fastnar i ett trassel av tankar.
Det enda jag vill är att du är vaken. Du måste hänga med, tillsammans kan vi gå till världens ände. Kanske till och med tillbaka, fram och tillbaka ett flertal gånger skulle vi kunna gå. Bara gå för att det känns bra. För att man pratar så bra när man går. Ta den tid man behöver. Bara vara, men vara bra. Försöka lista ut svar, eller åtminstone få en överblick.
-
Ingenting är evigt. Men kan vi inte trotsa detta tragiska liv in till evigheten. För det tragiska om så klätt i alla regnbågens färger gör så förbaskat ont.
-
Varför är det så. Kan det inte vara annorlunda. Självklart. Självklart inte. Det hade enkelt kunnat vara annorlunda men livet är inte annorlunda, livet är uppriktigt och brutalt. Livet är ärligt. Försök inte dölja ärligheten. Försök att njuta, men varför ska det vara så svårt?
-
För att det är så det är. Det finns ingen plats där sångernas ord blir till liv. Det finns ingen plats där unga förblir evigt unga och inte bedrövas sin ungdom av tiden som ger rynkor och drar en åldrades krämpor över de vackraste flickorna. De finns inga älskade som överlever döden trots sin passionerade kärlek. Det gör det så förbaskat svårt att tro. Att tro på kärlek som är ren som snö. Att tro på mänskligheten, planeten, vårt universum. För ingenting får vi ha kvar, allting är utbytbart och vi överlever utan allt, tills den dagen vårt hjärta bestämt sig för att inte studsa innanför bröstkorgen mer.
Sorry humanity, I think you suck.
-
EDIT: Egentligen letar jag bara efter någon som kan plocka upp mig ifrån denna inre frustration, men alla har ju så mycket med sin egen. Vem är jag att förvänta mig nåt sådant.
Far till huvudstaden för ett slag. För att leva. Men kanske mest för att släppa alla tankar som hemstaden skänker, för ett slag. För i en ny stad så finns dem inte. Där finns ny luft, nya människor och nya tankar. Precis så.
Så som jag föraktar den. Så som jag omfamnar den. Så som jag önskar att den inte fanns där. Så som jag är evigt tacksam för att den finns. Den. Vill jag kasta bort. Den. Vill jag skydda med hela min kropp.
Motsägelser.
Förtänksamheten.
-
Tror jag är lite arg också. Ska snart lägga av med det här.
När frustrationen är så stark och det känns som man tappat sig själv men aldrig varit mer påtaglig för sig. Att inte veta vad man ska göra åt den. Frustrationen.
TIPS!:
Sätt på musik som beter sig så som din insida exempelvis Nirvana. Gör nåt med händerna, sminka dig för mycket, klä på dig allt för provocerande kläder och gör ditt hår som de gjorde på 20-talet. Sedan. Sätt på någon musik som gör dig glad exempelvis miss li. Fungerar för en kväll eller så.
Snart ska den väl ändå försvinna.
-
Idag såg jag filmen om joy division och gillade den inte, haha fuck indie-idealet!
Idag slog det mig. Det var i hans hem jag trivdes som bäst. Det var i hans hus jag gick i trasiga strumpor och storögt lät blicken klättra över alla underliga ting. Det var först i hans hus som jag slogs av det vackra. För det var just vad jag tyckte att allt var. Så oförklarligt vackert. Hundratals nycklar, gamla skyltar, strykjärn, kaffekvarnar och ett helt rum fyllt av enbart klockor.
-
Jag är inte besviken över hur jag som liten flicka valde hans hem. Valde honom. För hur vackert är det inte när en man blir tårögd av kärleken för sin lilla katt, säger att han är emot monarkin ("De gör ju bara strunt, men vem är jag att döma".) säger att människor tyckt att han samlat på skräp och tyckt att han är konstig samt avslutar med
-Men jag gillar ju det här.
och jag tänker tyst att det är hans liv och att jag också kommer ha ett hem som liknar hans.
Människan som inte kunde umgås med sig själv en dag utan att drivas till panik. Människan som var tvungen att ha socialt umgänge minst ett par timmar per dag utan att bli tokig. Vart tog hon vägen?
Hon åts upp och spottdes ut med en hög av skönlitterär litteratur i handen, samt lite gammal dammig musik. Tillsammans åt de upp hennes tid och bringade mys-ensamhet.
Ett slags magknip. Av det som är vackert. Det kan få mig att falla i gråt, det får mig att spänna varenda muskel i kroppen. Får mig att bli exhalterad och lugn på samma gång. Kniper ända in till det evigt pickande hjärtat som skyddas av revbenen. Vill visa vartenda människa, vill ha alldeles för mig själv.
Den där påträngande känslan av att inte ens förstå sig på sina egna känslor. Att spendera halva sin vakna tid åt att försöka förstå sig på andras och sedan inte ens förstå sig på sina egna. Det är obegripligt men starkt.
när manär pretto och inte orkar med att Romeo och Julia är så sjukt unga och dumma
Kärleksbarn. Älskare. Älskande. Scott och Zelda. June och Johnny. Jade och Alexander. Romeo och Julia. Passion, lust, kärlek. Trots hundratals förälskade par så urskiljer de sig mest. Romeo å Romeo. Julia är som solen. Kärlek som inte kan dö men inte har förutsättningar för att leva.
-
Att med de vackraste av ord omkullkasta hela bilden om vad kärlek är.
-
Att ta livet för kärlek. Livet som är det dyraste en människa äger. Du kan ta min kropp, förvränga min själ, men livet det är alltid varenda människas eget att leva. Att förbruka, att ta hand om, omvårda och kasta bort. Konsumera. Att då låta ett helt liv gå i spillo för någon annan. Det är nästintill ofattbart. Att älska så djupt, så innerligt, att låta döden smeka din kind för att undgå att leva utan din älskade. Att se döden som en barmhärtig utväg. Utväg, ifrån en utdragen plågan. Men passionen, är den inte bara för stunden. Kan den inte så småningom svalna. Mättas av. Är det värt att ge livet i unga dagar när det finns så mycket mer att uppleva. Att vara så inne i en känsla, det är lätt att förloras i den.
-
Men ingenting sägs om vad de älskande kände, då de förbrukat sina liv. Känslan efter att Romeo druckit giftet i den lilla bägare och sakta men tydligt kände hur en svärta spred sig i hans unga, oförstörda kropp. Ingenting står det om Julias tankar då dolken var borrad djupt inuti hennes mage.
-
Var passionen över då eller stod den sitt kast. Kom ångesten över de båda så som när en gammal människa ifrån sin dödsbädd ser tillbaka på all sin orätt. Som förstår att det nu är försent för att ändra på. Att tiden obarmhärtigt fortsätter att gå utan minsta hänsyn för de förlåtelser som bör uträttas och de anklagelser som bör återprövas. Så obarmhärtig och likgiltig. Tiden. Tick. Tack.
-
Kanske de egentligen ångrade sina val. De ville inte alls mötas i skuggornas dal. Ungdomen har lätt för att vara efterklok. Den förbannade ungdomen med alldeles för trotstänkande beslut.
Solen skiner, jag får bestämma skiva så de somriga rösterna av the kinks snurrar i skivspelaren, vägen är krokig och jag är bakom ratten. Du och jag. Far och dotter. Alltid.
