flyktigvessla

Kärleksbarn. Älskare. Älskande. Scott och Zelda. June och Johnny. Jade och Alexander. Romeo och Julia.  Passion, lust, kärlek. Trots hundratals förälskade par så urskiljer de sig mest. Romeo å Romeo. Julia är som solen. Kärlek som inte kan dö men inte har förutsättningar för att leva.

-

Att med de vackraste av ord omkullkasta hela bilden om vad kärlek är.

-

Att ta livet för kärlek. Livet som är det dyraste en människa äger. Du kan ta min kropp, förvränga min själ, men livet det är alltid varenda människas eget att leva. Att förbruka, att ta hand om, omvårda och kasta bort. Konsumera. Att då låta ett helt liv gå i spillo för någon annan. Det är nästintill ofattbart. Att älska så djupt, så innerligt, att låta döden smeka din kind för att undgå att leva utan din älskade.  Att se döden som en barmhärtig utväg. Utväg, ifrån en utdragen plågan. Men passionen, är den inte bara för stunden. Kan den inte så småningom svalna. Mättas av. Är det värt att ge livet i unga dagar när det finns så mycket mer att uppleva. Att vara så inne i en känsla, det är lätt att förloras i den.

-

Men ingenting sägs om vad de älskande kände, då de förbrukat sina liv. Känslan efter att Romeo druckit giftet i den lilla bägare och sakta men tydligt kände hur en svärta spred sig i hans unga, oförstörda kropp. Ingenting står det om Julias tankar då dolken var borrad djupt inuti hennes mage.

-

Var passionen över då eller stod den sitt kast. Kom ångesten över de båda så som när en gammal människa ifrån sin dödsbädd ser tillbaka på all sin orätt. Som förstår att det nu är försent för att ändra på. Att tiden obarmhärtigt fortsätter att gå utan minsta hänsyn för de förlåtelser som bör uträttas och de anklagelser som bör återprövas. Så obarmhärtig och likgiltig. Tiden. Tick. Tack.

-

Kanske de egentligen ångrade sina val. De ville inte alls mötas i skuggornas dal. Ungdomen har lätt för att vara efterklok. Den förbannade ungdomen med alldeles för trotstänkande beslut.

-

Skoluppgift på en trött tisdagskväll, tjoho.