flyktigvessla

Det var två dagar innan DEN dagen och du drog mig ur stora påslakan för att cykla och skapa nya skrapsår på knäna. Vi cyklade och ditt hår låg flottigt kring ansiktet och ditt leende var lika intensivt som det skulle komma att vara på dagen om två dagar. Du cyklade snabbt och skrek med hes kråkröst ”Far och flyg åt helvete!” följt av ett fräknigt ansikte som brast ut i skratt som så många gånger när du sa denna fras.

-

När vi nått sandbädden kastar du oförsiktigt ifrån dig cykeln och springer så tafatt mot vattnet att du trillar tre komma fem gånger. Jag står kvar med min gröna monark och iakttar dina krumsprång. Ställer varsamt monarken jämte din slängda cykel och tar försiktiga springsteg med smala vrister fram till dig. Till vattnet. Till sommaren och till friheten som det innebär att dela ljusa sommarmornar med dig och stranden. Utan de andras irriterande blickar, utan de andras nedlåtande kommentarer.

-

Men den där dagen om två dagar kommer något att förändras. Vi kommer efter den dagen om två dagar tänka tillbaka på mornarna vi spenderat på sandbädden som något surrealistiskt. Något orealistiskt. Lite som en dröm. Suddiga minnen om livet som det borde vara och friheten. Friheten.

-

Du gick med beslutsamma steg ut i vattnet till dess att vattenytan smekte din navel innan du stannade tvärt. Du gjorde alltid så, vände dig om igen och gick klumpigt genom det blöta vattnet mot mig. Gick alltid lite för nära, stirrade lite för hårt. Fick mig att vilja ta dig och hålla dig hårt. Fick mig att vilja slå dig på käften eftersom du så förbehållslöst bar friheten i dina händer för varje steg du tog på stadiga anklar. Mina anklar var så smala, så otrygga.

-

Två dagar före DEN dagen var allt som det varit hela sommaren men ändå totalt annorlunda. Du lät sanden falla igenom din öppna handflata och du plockade snäckor vid vattenkammen och allting var så totalt annorlunda. Fem, det var fem snäckor. Du la de fem snäckorna i fickan på dina jeansshorts och jag förundrades alltid över hur du fick plats med fler saker där inuti. Fickan som du fyllt med skräp sedan den första dagen vi sågs den där sommaren. Skräpet som du kallade souvenirer från en bra tid. Du drog upp handen ur fickan och de fem snäckorna hade fått sin plats där inuti. Du kastade med huvudet så dina smutsiga lockar flög omkring ditt ansikte och snart så kom den där dagen om två dagar som skulle göra att vi skulle tänka på denna dag som en dröm. 

Nu gör jag en lista som jag hittade hos Felicia, för hon hade svarat så bra så jag blev också sugen. 

Vilken är din favoritfärg? 
Gillar olika färger på olika saker. Kläder ska helst vara mörkblå, skrivböcker ska vara gröna,

Prickigt, rutigt eller randigt?
Randigt, men är kinkig med ränder som inte är så som jag vill ha dem.

Vilken parfym använder du? 
Blandar mellan två, kallar den ena fräsch och den andra mystisk.  

Hur var ditt första hångel? 
Haha, det var lite konstigt men lite gulligt!

Om du bara fick äta en färg på mat för resten av ditt liv, röd, grön, beige, gul eller blålila, vilken skulle du välja då och varför? 
Gul, eftersom större delen av det som jag gillar är gult, kolhydraaater, 

Vilken är din favoritstad i världen? 
Stockholm eftersom det är min tillflyktsstad. Göteborg eftersom det är lättillgängligt. Lorano eftersom det är bara min familjs, London eftersom alllllt finns där, Berlin eftersom man kan dricka white russians tills det blir morgon. Florens eftersom den bästa paninin finns där.

Vilken kroppsdel är du mest nöjd med hos dig själv? 

hmm. Är lagom nöjd med det mesta, men mina ben kanske. 

Vad faller du för? 
Någon som har skägg. Nej, jag vet inte, men humor är viktigt, ironi och eskapism. 

Och vad tror du att andra faller för hos dig? 
Ingen aning, Brukar mestadels få höra lama kommentarer från snubbar och flickor som raggar. 

Och till sist – vad önskar du just nu?
Att jag snart ska få kalla en ny stad för min, mitt. Mitt riktiga hem. 

Den dissade dikten skulle ta plats här men den gavs inte ens plats till att vara med här utan blev återigen dissad. Vissa är dömda till att misslyckas. 

-

På fredag åker jag till Berlin.

När jag satt där på bussen och huvudet var avkopplat från kroppen som var så lugn när huvudet bara ropade nejnejnej. Vad har du gjort? Vad ska du ta dig till? Hur kommer det här att gå? Frågorna sjöd högt mellan öronen.

Men så var hon där, tog min väska i handen och drog den längs busshållplatsen och helt plötsligt sov vi under samma tak igen, ett år senare, i ett helt annorlunda hus. Ändå var det samma, fast mycket bättre, mycket mer intressant, mycket mera jag. 

Vi sprang igenom majsfält, vi cyklade på de små vägarna, köpte kläder i kilopris, kläder som var helt otroliga som inte skulle gå att hitta någon annanstans, drack vin på en äng, kände det kortklippta håret fladdra i vinden och lät hela kroppen helt uppfyllas av en frihetskänsla som var så stark. Att uppnå eufori.

Så när jag sätt där i mörkret bakom den familj som varit min i en vecka och de på radion sjöng ”It’s only  once in a lifetime” så gick jag sönder precis som på det där tåget på väg ifrån den plats jag älskade. Att revbenen liksom skakade och drog som för att öppna och släppa ut det bultande hjärtat att lämnas kvar, på platsen där friheten fanns.