Drömmer om balkonger och målar mig illusioner av en fin framtid, kollapsar i en för liten säng i en håla till en för ful stad som inte är till för oss. För blek, för spinkig och för drömmande. Jag är ingens lilla vessla. Jag är flyktig som få.
historia som inte vill
Sitter med en historialämning sådär i sista minuten och försöker skriva så olikt mig själv jag bara kan, men det går ju bara inte att motarbeta hela mitt skrivsätt.
Senast:
"Din analys och reflektion är för poetisk. Den är fantastiskt fint skriven och jag njöt av att läsa den, men den har inte så mycket med själva historiabiten att göra. Du behöver koppla mer till konkret fakta. Ditt språk är så målande och handlar mer om hur det är att vara människa."
Vi var på fest i stan, där ingen var som du och jag. Jag bekräftade att vi hade mest kläder och minst smink, trots att jag tagit de där extra minutrarna för att få till en slät svart båge av kajal på ögonlocken vilket jag vanligtvis struntade i. Hårda blickar granskade våra steg. Vi gick runt och såg på allt med en viss distans, något som vi var runt och inte en del av. Människor så förstörda, så bubblande, så fyllda av känslor som inte kändes genuina. En kokande soppa av bekräftelsebehov.
-
Så många fördomar bekräftades den kvällen. Samtidigt som flera personer växte i mina ögon för att de inte var så som de förväntades, inte bara av oss utan även av sina medspelare.
Idag föll jag i tårar av lycka på grund utav den här mannen. Att gå emot konservatismens bubblande amerika och stå upp för homosexuellas rättigheter är ett steg i rätt riktnig mot en jämställd värld.
När jag sedan söker om nyheten på internet hittar jag det här;
-
Jesus, Guds son, hade rätt när han sa att det i den yttersta tiden skulle vara som på Lots och Noas tid när det gäller människors inställning till homosexualitet. Det jag verkligen reagerar på är att Obama nu går ut och säger att nu kan regeringen lagligt tvinga delstaterna att erkänna homosexuella äktenskap. Även här har bibeln rätt när den säger att människor byter ut rätt mot fel och vice versa. Vi lever utan tvekan i de sista dagarna.
-
och mänskligheten gör mig återigen så himla besviken på grund av sin rädsla för sådant som anses mindre normalt. Tack, för att det finns människor som står upp för allas lika kärlek.
Distanserar, romantiserar, blir nostalgisk och får lite ont i hjärtat över förfluten tid.
Det där med avsked till det förflutna är något jag aldrig klarat av. Jag minns så tydligt den där boken som jag noga valde ut på marknaden och som mamma läste för mig efteråt. Hur den slutade med; "Och han kom aldrig mer tillbaka."
Jag var otröstlig och hela familjen försäkrade om att han nog visst skulle komma tillbaka en dag. Men tider kommer inte tillbaka och det är så förfärligt lätt att sakna det man inte har just för stunden.
Jag var hos Polisen för att hämta ut mitt nya pass när jag ser dörren intill förhörsrummen öppnas och en kvinna komma ut och fråga efter en man.
”Ja, hej jag heter Katarina och det är jag som ska hålla i förhöret.”
Minnena sprang fram och kastade sig runtom ögonen. Den där händelsen förra våren. Den. Den som utlöste så mycket ångest och var så svår just då. Lättnaden när allt var över. Osympatiska poliser och en pappas starka hand.
-
-
Jag satt på bussen när han gick på och slängde sig försiktigt över ett säte. Han såg olycklig ut inuti, han log men ögonen sa något annat och det gjorde så ont att se. Det gjorde så ont att inse att allting återupprepar sig. Att historian är sig så olik, men ändå precis densamma.
"Hallå, dom kastar ut gratis glass!!!" sa han och vi sprang för att gratis är gott och glass är godare. Hoppade, viftade med armarna och väsnades för att få den utlovade glassen. Känner något hårt över ögat, tänker "jaha, skitsamma då." går tillbaka för att sätta mig med de andra i solen.
"Men du blöder ju!" säger någon och först då känner jag att något varmt rinner längst med kindbenet, jag tar upp handen för att känna efter vilket resulterar i kladdiga blodröda fingrar. Ett sprucket ögonbryn.
Våren har kommit nu och jag blottar mina bleka små ben för alla som kan se. Jag slänger in en ny trasmatta i mitt rum och jag tänker att jag ska fynda storslaget på alla loppisar i hela Borås. Mamma har köpt röda pelagonier och satt i vita krukor med blått mönster på. Jag knäpper mina nya skor runt anklarna och vinglar iväg mot nya erfarenheter. Nu bor luften även i mina steg. Nu tynger inte molnen mer. Nu är det vår.
Det är som om jag undkommer verkligheten för ett slag, bara är just där.
Det är då jag vill säga stopp. Pausa. Låt denna bussresan aldrig ta slut. Vägen dit eller hem är ofta så mycket bättre än själva dit- eller hemkomsten. Då jag bara är.
Då jag rullar framåt en metallklump ifrån verkligheten.
jag vill älska men går mest bara runt i ring och fastnar i ett trassel av tankar.
Det enda jag vill är att du är vaken. Du måste hänga med, tillsammans kan vi gå till världens ände. Kanske till och med tillbaka, fram och tillbaka ett flertal gånger skulle vi kunna gå. Bara gå för att det känns bra. För att man pratar så bra när man går. Ta den tid man behöver. Bara vara, men vara bra. Försöka lista ut svar, eller åtminstone få en överblick.
-
Ingenting är evigt. Men kan vi inte trotsa detta tragiska liv in till evigheten. För det tragiska om så klätt i alla regnbågens färger gör så förbaskat ont.
-
Varför är det så. Kan det inte vara annorlunda. Självklart. Självklart inte. Det hade enkelt kunnat vara annorlunda men livet är inte annorlunda, livet är uppriktigt och brutalt. Livet är ärligt. Försök inte dölja ärligheten. Försök att njuta, men varför ska det vara så svårt?
-
För att det är så det är. Det finns ingen plats där sångernas ord blir till liv. Det finns ingen plats där unga förblir evigt unga och inte bedrövas sin ungdom av tiden som ger rynkor och drar en åldrades krämpor över de vackraste flickorna. De finns inga älskade som överlever döden trots sin passionerade kärlek. Det gör det så förbaskat svårt att tro. Att tro på kärlek som är ren som snö. Att tro på mänskligheten, planeten, vårt universum. För ingenting får vi ha kvar, allting är utbytbart och vi överlever utan allt, tills den dagen vårt hjärta bestämt sig för att inte studsa innanför bröstkorgen mer.
Sorry humanity, I think you suck.
-
EDIT: Egentligen letar jag bara efter någon som kan plocka upp mig ifrån denna inre frustration, men alla har ju så mycket med sin egen. Vem är jag att förvänta mig nåt sådant.
