there are much better places then home.
På vägen hem gick jag sönder.
Där satt jag i skräddare, jämte min fina storasyster. Solen sken över de gräsbeklädda kullarna och naturen gav ifrån sig ett mystiskt skimmer eftersom regnet precis avtagit. Jag såg ut genom fönstret och landskapet som kastades förbi mig. Jag gick sönder och förvånades över att allt runtomkring var så djävulskt idylliskt. Jag lutade mig tillbaka i tågsätet med ena mungipan dragen liksom ett halvt leende. Världen stannade inte upp, ändå gick jag sönder. Så enkelt.
att lita på
Det är som om hon vill krypa in under en arm och bara vara där. Alltid.
She said if you give me your adress I can give you my story.
Jag vill ha en brevvän.
Vi kan skriva små små ord. Vi kan berätta långa utdragna historier. Vi kan spela rollspel. Vi kan ljuga. Vi kan vara uppriktiga. Vi kan skriva om sånt som ingen vill läsa. Vi kan diskutera om sådant som bör diskuteras. Vi kan analysera kring sådant som inte bör analyseras. Vi kan skicka små pusselbitar ur våra liv. Små påhitt, små teckningar, små inblickar. Vi kan skicka allt, eller ingenting. Vi kan skicka tyst, eller högljutt. Obetydligt eller märkvärdigt. Vi kan gräla och ibland gråta. Vi kan le likt stela barbie-dockor, och skratta högt.
Eller hur det nu kan bli.
Jag vill ha en brevvän.
they said life was more than this but i'm not sure.
Likt en heroinist lever för sitt nästa rus lever jag för nästa gång jag kan uppfyllas av nuet. Helt och fullt. Släppa taget om världsrymden och vara nununu utan att blicka framåt eller bakåt.
