flyktigvessla

Det enda jag vill är att du är vaken. Du måste hänga med, tillsammans kan vi gå till världens ände. Kanske till och med tillbaka, fram och tillbaka ett flertal gånger skulle vi kunna gå. Bara gå för att det känns bra. För att man pratar så bra när man går. Ta den tid man behöver. Bara vara, men vara bra. Försöka lista ut svar, eller åtminstone få en överblick.

-

Ingenting är evigt. Men kan vi inte trotsa detta tragiska liv in till evigheten. För det tragiska om så klätt i alla regnbågens färger gör så förbaskat ont.

-

Varför är det så. Kan det inte vara annorlunda. Självklart. Självklart inte. Det hade enkelt kunnat vara annorlunda men livet är inte annorlunda, livet är uppriktigt och brutalt. Livet är ärligt. Försök inte dölja ärligheten. Försök att njuta, men varför ska det vara så svårt?

-

För att det är så det är. Det finns ingen plats där sångernas ord blir till liv. Det finns ingen plats där unga förblir evigt unga och inte bedrövas sin ungdom av tiden som ger rynkor och drar en åldrades krämpor över de vackraste flickorna. De finns inga älskade som överlever döden trots sin passionerade kärlek. Det gör det så förbaskat svårt att tro. Att tro på kärlek som är ren som snö. Att tro på mänskligheten, planeten, vårt universum. För ingenting får vi ha kvar, allting är utbytbart och vi överlever utan allt, tills den dagen vårt hjärta bestämt sig för att inte studsa innanför bröstkorgen mer.

Sorry humanity, I think you suck.

-

EDIT: Egentligen letar jag bara efter någon som kan plocka upp mig ifrån denna inre frustration, men alla har ju så mycket med sin egen. Vem är jag att förvänta mig nåt sådant.