flyktigvessla

Jag var hos Polisen för att hämta ut mitt nya pass när jag ser dörren intill förhörsrummen öppnas och en kvinna komma ut och fråga efter en man.

”Ja, hej jag heter Katarina och det är jag som ska hålla i förhöret.”

Minnena sprang fram och kastade sig runtom ögonen. Den där händelsen förra våren. Den. Den som utlöste så mycket ångest och var så svår just då. Lättnaden när allt var över. Osympatiska poliser och en pappas starka hand.

-

-

Jag satt på bussen när han gick på  och slängde sig försiktigt över ett säte. Han såg olycklig ut inuti, han log men ögonen sa något annat och det gjorde så ont att se. Det gjorde så ont att inse att allting återupprepar sig. Att historian är sig så olik, men ändå precis densamma.