flyktigvessla

Blir så fruktansvärt trött på att behöva bli mer och mer besviken på min hemstad för var dag som går. Hemstad. Hem stad. Ett hem, en plats där man får finnas till som man är. En plats fylld med trygghet. Vart tog den vägen. Tryggheten.

-

Blir så trött på att skvaller och andras liv tar upp mer av människors tid än deras egna. Att rykten och skvaller är okej. Det är inte tabu att prata någon bakom ryggen, det är inte tabu att vara falsk. Det har blivit var persons överlevnad, och människan suger i sig allt den kan få. Suger som en blodigel. Blir som besatt. Aldrig är det nog. Aldrig ska man ta tag i sitt eget. Andras är så mycket mer intressant.

-

När hon tillslut blir upprörd och inte längre kan tysta sina åsikter blir hon stämplad "djup" och "konstig". Tystnaden som sprids är olidligt tyst och påtryckande. Hoppas att någonting gick in. För tystnaden gjorde henne inget ont, tystnaden stärkte hennes argument om en sviktande moral. Vad är okej i ett socialt samhälle utan gränser?