flyktigvessla

Våren har kommit nu och jag blottar mina bleka små ben för alla som kan se. Jag slänger in en ny trasmatta i mitt rum och jag tänker att jag ska fynda storslaget på alla loppisar i hela Borås. Mamma har köpt röda pelagonier och satt i vita krukor med blått mönster på. Jag knäpper mina nya skor runt anklarna och vinglar iväg mot nya erfarenheter. Nu bor luften även i mina steg. Nu tynger inte molnen mer. Nu är det vår.

Att sitta på bussen. Vara påväg. Dela en åktur.

-

För det känns mest som om jag går i ett par för trånga, skeva och trasiga skor.

Jag mår bra av att ha vettiga diskussioner med vettiga människor.

Det enda jag vill är att du är vaken. Du måste hänga med, tillsammans kan vi gå till världens ände. Kanske till och med tillbaka, fram och tillbaka ett flertal gånger skulle vi kunna gå. Bara gå för att det känns bra. För att man pratar så bra när man går. Ta den tid man behöver. Bara vara, men vara bra. Försöka lista ut svar, eller åtminstone få en överblick.

-

Ingenting är evigt. Men kan vi inte trotsa detta tragiska liv in till evigheten. För det tragiska om så klätt i alla regnbågens färger gör så förbaskat ont.

-

Varför är det så. Kan det inte vara annorlunda. Självklart. Självklart inte. Det hade enkelt kunnat vara annorlunda men livet är inte annorlunda, livet är uppriktigt och brutalt. Livet är ärligt. Försök inte dölja ärligheten. Försök att njuta, men varför ska det vara så svårt?

-

För att det är så det är. Det finns ingen plats där sångernas ord blir till liv. Det finns ingen plats där unga förblir evigt unga och inte bedrövas sin ungdom av tiden som ger rynkor och drar en åldrades krämpor över de vackraste flickorna. De finns inga älskade som överlever döden trots sin passionerade kärlek. Det gör det så förbaskat svårt att tro. Att tro på kärlek som är ren som snö. Att tro på mänskligheten, planeten, vårt universum. För ingenting får vi ha kvar, allting är utbytbart och vi överlever utan allt, tills den dagen vårt hjärta bestämt sig för att inte studsa innanför bröstkorgen mer.

Sorry humanity, I think you suck.

-

EDIT: Egentligen letar jag bara efter någon som kan plocka upp mig ifrån denna inre frustration, men alla har ju så mycket med sin egen. Vem är jag att förvänta mig nåt sådant.

När dem sa i min dörr: "Du var bättre förr!"

Överallt där kärlek är finns något heligt.

så att ni slipper det jag som just nu är jag. Det är det enda jag vill. Bort.

inatt kan inget stoppa mig.

Så som jag föraktar den. Så som jag omfamnar den. Så som jag önskar att den inte fanns där. Så som jag är evigt tacksam för att den finns. Den. Vill jag kasta bort. Den. Vill jag skydda med hela min kropp.

När frustrationen är så stark och det känns som man tappat sig själv men aldrig varit mer påtaglig för sig. Att inte veta vad man ska göra åt den. Frustrationen.

Idag slog det mig. Det var i hans hem jag trivdes som bäst. Det var i hans hus jag gick i trasiga strumpor och storögt lät blicken klättra över alla underliga ting. Det var först i hans hus som jag slogs av det vackra. För det var just vad jag tyckte att allt var. Så oförklarligt vackert. Hundratals nycklar, gamla skyltar, strykjärn, kaffekvarnar och ett helt rum fyllt av enbart klockor.

Människan som inte kunde umgås med sig själv en dag utan att drivas till panik. Människan som var tvungen att ha socialt umgänge minst ett par timmar per dag utan att bli tokig. Vart tog hon vägen?

Ett slags magknip. Av det som är vackert. Det kan få mig att falla i gråt, det får mig att spänna varenda muskel i kroppen. Får mig att bli exhalterad och lugn på samma gång. Kniper ända in till det evigt pickande hjärtat som skyddas av revbenen. Vill visa vartenda människa, vill ha alldeles för mig själv.

Livet ska vara mer än en parentes mellan tiden innan födseln och tiden efter döden.

Den där påträngande känslan av att inte ens förstå sig på sina egna känslor. Att spendera halva sin vakna tid åt att försöka förstå sig på andras och sedan inte ens förstå sig på sina egna. Det är obegripligt men starkt.