rosor är röda violer är blå.
De pratar om den fina barndomen. Om det fria, det bekymmerslösa, det odramatiska. Jag förstår det inte.För mig var barndomen, skolan de människor omkring mig en väntan, en längtan efter något nytt som skulle hitta mig.
-
Alla de där skoldiscona där det unga flickhjärtat hade kunnat dö för att få trycka sin späda kropp mot en pojkes i ett par sekunder i dans. Alltid dom eviga obalanserade förväntningarna som rann av längs med benen på vägen hem igen. Våfflat hår, nyköpta kläder, rosa läppglans, pinniga armar och stora förhoppningar.
-
Fast jag var aldrig till för de människor som då var hela min värld, rörde mitt liv, sårade. Tjejer som aldrig kan vara mer än två. Kompislistor som man inte fick vara med på. Pojkar som var lite för aggressiva, barn som har förmågan att vara lite för ärliga. Ren elakhet. Ni finns inte längre kvar och jag vill inte ha er tillbaks. Osäkerheten av att inte tillhöra. Skammen.
Det vill jag aldrig ha tillbaka.
-
"Och när du har rest dig, vänd dig inte om. Det finns ingen väg tillbaka varifrån du kom." -Jonas Gardell
Kommentarer
Postat av: isabelle
åh så träffande skrivet. puss
Trackback
