flyktigvessla

Det skulle kunna bli något stort av det här, något storslaget kanske. Eller det kanske är att vara överdramatisk. Åtminstone en liten bit av tankar som virvlar omkring på ett mer eller mindre strukturerat sätt nedtryckt i ord. Handryckta små kommentarer ryckta ur sitt sammanhang och monologer helt utan sammanhang. Problemet är bara jag och min oförmåga att välja. Men jag vägrar rädsla inför framtiden och jag vägrar att inte lita på min egen förmåga och på andras gästvänlighet. För snart är det där, frihetstupet och jag ska välkomna det med öppna armar och kasta mig ut i den eviga friheten som endast begränsas av tillfälligheter, nödvändigheter och arvsanlag. 

Ska jag sluta låtsas att jag är förvirrad nu när jag egentligen är bestämd och målinriktad. Medveten. Fastän allt känns så svårt ibland när man traskande går genom skräpiga städer där människorna endast fungerar som statister i det liv som jag lever. De ska veta att snart finns jag inte längre kvar. Snart är jag glömd. Och ingen kommer att falla ens en tår, för det gör inte jag. För ingen kommer någonsin att komma ihåg mig när jag försvunnit härifrån och det känns så underbart att jag inte kan låta bli att få svindel av tanken. Snart är det vi.

Framtiden och jag.