min fina barndomsvän

Dina ögon tappade glans, du blev gråhårig, du tappade din goda aptit. Slutade äta. Det enda som fick dig att vifta snabbt på svansen var promenderna i skogen. Nu, när inte ens promenaderna får dig att visa uppskattning utan istället gör dig ledsen och matt, så blir det så konkret. Du lider, och det går inte längre att blunda för det. Du tynar bort mer och mer. Inte blunda mer. Du ska inte lida mer. Inte mer.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0