odödlighet, blodkärl och tomma fickor

Lyssnar på sommarmusik och tror att jag är odödlig.
Fast min kropp vill ju så himla gärna smutskasta den bilden av mig själv. Känns som om jag blir mer handikappad fysiskt för varje dag som går. "Det kan vara blodförgiftning och det är inte alls bra. fast det behöver det ju inte alls vara heller..." sa pappa under oroade ögonbryn i bilen. Jaja, en arm mer eller mindre ville jag tänka fast helst ville jag bara gråta för att vener och blodkärl ger mig kväljningar.
Har förövrigt vänt ut och in på mina fickor för att köpa böcker, film, fika, musik och kläder. Allt gör man för att vara kulturell, vacker och social. Men hur bra man lyckas det är en helt annan saga.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0