flyktigvessla

Drömmer om balkonger och målar mig illusioner av en fin framtid, kollapsar i en för liten säng i en håla till en för ful stad som inte är till för oss. För blek, för spinkig och för drömmande. Jag är ingens lilla vessla. Jag är flyktig som få.

klagar ut lite

Sover för dåligt, är för blek och min arm har numera blå skiftningar här och var.

Mamma ser på mig och säger "Nu får du lova attta hand om dig."

Ett löfte som jag lovar för vad som känns som hundrade gången och som alltid bryts. För det är så fasligt tråkigt och himlans lätt att glömma bort. Att riva på gamla sårskorpor och tänka att irriterade halsar snart blir bra igen, utan hjälp dessutom. Fas nu tycker jag att min kropp motarbetar mig lite väl mycket. Imorgon ska ett samtal till vårdcentralen ringas och återigen ska jag dela väntsal med åldrade människor. Själv är jag bara blek, oimmun och har för smala anklar. Dåliga egenskaper som orsakar en tredje gång på sjukhus inom fyra veckor. (Ja, jag får lov att vara lite ynklig nu.)

Åh jag vet känslan, det känns som att jag har varit oftare på hälsocentralen än 80 % av Sveriges befolkning genom mitt liv.



den där jävla självständigheten, den du skrev om i det föregående inlägget: hur gammal är du? har du flyttat hemifrån och hela den där baletten? själv är jag arton, går sista året på gymnasiet och har inte en aning om vad jag ska göra efteråt.



ditt nyår verkar förresten ha varit fint. det var mitt med. (fick träffa pojken igen.) hoppas ditt 2012 blir grymt!

och är det förresten din skrivmaskin? jag hyser en sådan enorm kärlek till skrivmaskiner så att det inte är sant.